yazibell

Har varit dålig på att blogga sedan jag kom hem från Kuba. Men mitt liv har varit extremt intensiv efter resan. De senaste veckorna har jag inte ens haft tid för att göra mina mänskliga behov pga tidsbrist. Jag har nämligen jobbat med Stockholm Fashion Week by Berns och vi snackar om över över övertid. Min resa till Kuba var för bra för mitt eget bästa, det blir ett jäkla antiklimax att komma tillbaka trots att man har ett hyfsat bra liv här. Just nu vill jag bara tillbaks! Vill resa och resa och resa. Nu har jag varit ledig hela veckan för att återhämta mig och ta igen mitt sociala liv samt jobba inom företaget www.yablo.se Ändå känner jag mig understimulerad! Varför kan jag bli så här rastlös för!!! Kan jag inte bara gilla läget och njuta???

Har smällt i mig ett halvt paket Ben & Jerrys och nästan ett halvt kilo godis. Hur mår jag? Svaret är spyfärdig. Jag var tvungen att ta en kvällspromenad och tack och lov ställde min underbara Karolina upp som sällskap. Fast hon var skyldig mig detta då hon är medbrottsling till svullandet. Mitt och Karolinas skratt har ekat igenom kvarteerna mellan Hornstull och Mariatorget. Vi har nog delat med oss alla våra intima detaljer med söderbon som tappert försöker sova inför en ytterligare jobbdag. Efter en kylig men bokstavligen nyttig promenad stiger jag in i min lägenhet ensam då Karolina åkte hem. Direkt känner jag hur ansiktet börjar tina upp och kylans piskrapp mot kinderna känns mer inomhus än utomhus. Jag stiger in i en lägenhet som doftar artifisiella inslag av körsbär och choklad. Ett os av glass och godis har lagt sig i vardagsrummet. Helt plötsligt slås jag av en obehaglig känsla av ensamhet. Det är tyst och mörkt...ensamt. Jag lever verkligen ett intensivt liv med perioder där jag inte ens har tid att äta eller gå på toaletten, då blir de få stunder av ensamhet mottaget med öppna armar. Men nu på senaste tiden har jag känt att det skulle vara en himla skön känsla att komma hem till någon, trots all stress och sociala sammanhang under dag och kvällstid. Jag känner mig otroligt priviligerad som har underbara vänner och familj runtomkring mig. Men det är inte sådant sällskap jag syftar på. Jag har mycket bra människor i min närhet. Men jag saknar något och det är någon att komma hem till. Just nu är det en sådan stund som man brukar kalla patetisk. Men det är så jag känner och kan inte rå för det! Jag är 28 och har smällt i mig ett halvt paket Ben&Jerrys och en massa godis och här sitter jag nu ensam. Hur känns det på en skala 1-10. Var är du min drömprins...Whatever...imorgon är en ny dag...Ska nog till gymmet :)