yazibell

Har varit dålig på att blogga sedan jag kom hem från Kuba. Men mitt liv har varit extremt intensiv efter resan. De senaste veckorna har jag inte ens haft tid för att göra mina mänskliga behov pga tidsbrist. Jag har nämligen jobbat med Stockholm Fashion Week by Berns och vi snackar om över över övertid. Min resa till Kuba var för bra för mitt eget bästa, det blir ett jäkla antiklimax att komma tillbaka trots att man har ett hyfsat bra liv här. Just nu vill jag bara tillbaks! Vill resa och resa och resa. Nu har jag varit ledig hela veckan för att återhämta mig och ta igen mitt sociala liv samt jobba inom företaget www.yablo.se Ändå känner jag mig understimulerad! Varför kan jag bli så här rastlös för!!! Kan jag inte bara gilla läget och njuta???

Har smällt i mig ett halvt paket Ben & Jerrys och nästan ett halvt kilo godis. Hur mår jag? Svaret är spyfärdig. Jag var tvungen att ta en kvällspromenad och tack och lov ställde min underbara Karolina upp som sällskap. Fast hon var skyldig mig detta då hon är medbrottsling till svullandet. Mitt och Karolinas skratt har ekat igenom kvarteerna mellan Hornstull och Mariatorget. Vi har nog delat med oss alla våra intima detaljer med söderbon som tappert försöker sova inför en ytterligare jobbdag. Efter en kylig men bokstavligen nyttig promenad stiger jag in i min lägenhet ensam då Karolina åkte hem. Direkt känner jag hur ansiktet börjar tina upp och kylans piskrapp mot kinderna känns mer inomhus än utomhus. Jag stiger in i en lägenhet som doftar artifisiella inslag av körsbär och choklad. Ett os av glass och godis har lagt sig i vardagsrummet. Helt plötsligt slås jag av en obehaglig känsla av ensamhet. Det är tyst och mörkt...ensamt. Jag lever verkligen ett intensivt liv med perioder där jag inte ens har tid att äta eller gå på toaletten, då blir de få stunder av ensamhet mottaget med öppna armar. Men nu på senaste tiden har jag känt att det skulle vara en himla skön känsla att komma hem till någon, trots all stress och sociala sammanhang under dag och kvällstid. Jag känner mig otroligt priviligerad som har underbara vänner och familj runtomkring mig. Men det är inte sådant sällskap jag syftar på. Jag har mycket bra människor i min närhet. Men jag saknar något och det är någon att komma hem till. Just nu är det en sådan stund som man brukar kalla patetisk. Men det är så jag känner och kan inte rå för det! Jag är 28 och har smällt i mig ett halvt paket Ben&Jerrys och en massa godis och här sitter jag nu ensam. Hur känns det på en skala 1-10. Var är du min drömprins...Whatever...imorgon är en ny dag...Ska nog till gymmet :)

Att man kan bli så pass påverkad som jag blev av en film är helt ofattbart. Det var längesen jag blev berörd på denna nivå, det känns som om jag har blivit påkörd av en lastbil. Okej... jag har lätt för att gråta till film och lider i dagsläget av pms, men denna film har gjort sitt kan jag ju säga! FLYGA DRAKE som filmen heter har kraschat rakt ner i min själ. En vacker tragik med ett fantastiskt skådespel och foto. Filmen handlar om vänskap, sådan vänskap som knappt existerar i dagens kommersiella västifierade värld. En vänskap där man bokstavligen offrar sig och sin existens för den andre. Det utspelar sig i 70 talets Afghanistan och fortsätter fram till 2000 talet. Det handlar om kärlek, heder, politik, ryssarna och vidriga skäggarmen (talibanerna). Men framförallt handlar det om lösningar och livets meningar. Trots att filmen tog slut för över en timme sedan spelas de starka scenerna gång på gång i huvudet på mig och jag gråter. Jag behöver skriva av mig! Fast de här känslorna är jobbiga så är de inte negativa eller det känns negativt då man blir arg och frustrerad över hur äcklig och hemsk människan kan vara, men på ett vridet sätt så gråter jag pga det vackra. Det vackra som speglar sig och bländar. Det finns verkligen ett motgift mot ett bett av ondska och det är kärlek. Människan läker fort med hjälp av kärlek och det är lika fantastiskt och en lika stor aha upplevelse varenda gång man kommer på det. FLYGA DRAKE är verkligen en lyckad film som illustrerar människans komplexa handlingar, människans handikapp men också det enklaste av allt som kärleken.

Jag orkar inte med några fighter eller något ifrågasättande, inte heller med en massa möten och påtvingande leenden. Dock sitter jag inte under mitt träd och luktar på blommorna utan sitter på soffan med en kopp kanel te i handen. Det är nedsläckt i hela lägenheten förutom några tända ljus och ur högtalarna hörs ett ljud av flytande sköna takter och melodier. Idag är en sådan dag då jag bara vill vara och inget annat. Det är inte många dagar om året jag uppskattar mitt eget sällskap, jag är en väldigt sällskapssjuk person och är van vid att hela tiden ha människor runtomkring mig. Det är inte ofta man tycker att det är kul med självstimulans utan man vill bli stimulerad av andra. Men idag är min och jagets dag. Av med jeansen och toppen på med mjukisdressen. Jag vill bara vara, sitta på min lilla plats i hörnet av soffan och lukta på kaneldoften.

Av någon konstig anledning tycker jag att det är mysigt och nästan romantiskt med snötäcket som har lagt sig över Stockholm. I vanliga fall brukar jag hata vintern då jag definierar det med snö, slask, mörker, kyla... jag kan hålla på i evigheter. Men i år kan jag inte undgå från att tycka att det är vackert och puttenuttigt (och då är jag inte nykär, förälskad eller hög). Dock tycker jag fortfarande att det är ett jävla projekt att klä på sig innan man ska ut, för att inte tala om när man ska ut och klubba. Tar fan nästan fem minuter att ta av sig jackan, koftan, halsduken, vantarna mm för att sedan ställa sig vid baren eller dansgolvet. Ett ytterligare projekt är att skrapa bort all snö och is från bilrutorna. För att inte tala om vad som kommer efter snön...slask. Nä den puttenuttiga känslan höll i sig i ungefär en dag.

Hur kommer det sig att du inte har funnits i min musikvärld tidigare? Hur kommer det sig att du inte har slagit igenom sen tusen år tillbaks? Hur kommer det sig att jag inte har kommit i kontakt med denna tunga stämma som kramar om mig? Niklas Gabrielsson har Sveriges tyngsta manliga röst! Jag såg honom för första gången live på Berns i måndags och jag tackade och tog emot ett fantastiskt uppträdande. Niklas Gabrielsson är inte bara en fantastisk röst som berör utan också en sympatisk artist som utstrålar genuinitet. Artister som honom har jag saknat sen länge och jag fattar fortfarande inte varför han inte har varit tillgänglig som artist på marknaden. Jag är så trött på allt skit som passerar "stora marknaden" Är tacksam som får uppleva duktiga artister som Niklas Gabrielsson, det väger upp allt annat skit. Kolla in hans MYSPACE http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=85362243 Min favorit är SPOKEN WORDS

Det vackraste med en människa, förutom de vanligaste egenskaperna som lojalitet, god osv är den verbala egenskapen. Det finns inget sexigare än en person som kan uttrycka sig. En person som inte är konflikträdd en som vågar möta och lösa. Motsatsen är bland det värsta som finns, när de sluter sig och undviker och vägrar att föra en dialog. En längre period av fientlighet, rädsla och bitterhet kan försvinna på en enda minut om man väljer att kommunicera. Tissel tassel dvs en massa skitsnack filtreras bort med hjälp av raka människor som tar tag i saken och har en tvåvägskommunikation. Länge leve verbaleismen ;)

Vilken wacko skön film! Älskar karaktärerna. Den hämmade möter den gränslösa och passion kontra rädsla är nog en bra sammanfattning. Galna spanska konstnärssjälar möter två helt olika amerikanskor som får uppleva ett och annat. Filmen får mig att vilja släppa allt i livet och bara dra! Dra och leva galet och passionerat! Ja...kanske inte helt som de i filmen men... Skulle inte skada om man kunde bo utomlands ett tag, nyttigt för själen. Tänk om jag skulle ha råd att bo exempelvis på Kuba ett halvår och bara va. Filma och producera en massa reportage och dokumentärer, skulle vara en dröm som gick i uppfyllelse om det var mitt leverbröd. Resa runt i världen och bo på olika ställen, det om något är den bästa skolan! Om ni ska på bio och inte vet vilken film ni ska titta på, vill ni bli underhållna? Rekommenderar "Vicky Cristina Barcelona"

På måndag har jag en ekonomitenta som jag fasar för. Jag har sedan jag kan minnas inte gått ihop med siffror. Min passion för det visuella började redan i lågstadiet, satt hellre och skrev och ritade bilder i min sagobok än att rabbla upp gångertabellen. Jag är motsatsen till teoretiker, och vill gärna praktisera kunskap för att det ska sätta sig. Min teori gällande min negativa inställning till siffror grundar sig i att jag inte får ifrågasätta inom matematik. Saker och ting bara är så och man måste acceptera det, så funkar det inte för mig. Jag fastnar och kan inte begripa vissa saker som varför pi är lika med 3.14 osv. Men det är inte bara mitt ifrågasättande utan också min inställning, jag har bestämt mig för att matematik är svårt och att jag inte går ihop med siffror. Det är ju självklart att jag försvårar det om jag envist sätter gränser för vad jag ska kunna och vad jag tycker om. Men det kanske går djupare än så något som jag upplevt som barn. Jag har kanske haft någon lärare som sagt att jag suger på matte, eller kommenterat mig på ett sådant sätt som satt sina spår. Jag ska vända på detta, från och med nu ska jag tycka om siffror. Jag ska bli sams med de och börja använda de till min fördel. Borde inte oroa mig inför tentan det kommer gå skit bra!

Barnvagnsmaffian har alltid bestått av kvinnor med enorma barnvagnar som tar över trottoarer och platser. Man ska absolut inte börja mucka med de utan snällt le när man går förbi trotts att de är i din väg. Men saker och ting börjar förändras och precis som allt annat sker det förändringar inom denna grupp. Har ni tänkt på kombinationen man och barnvagn eller man och pappaledighet? Det senaste året har jag lagt märke till att det blir allt fler pappor som går släppandes med sina barnvagnar. Här på söder ser jag nästan bara män med barnvagnar som går på promenadvägarna längs vattnet, på gatorna, på ICA, ja de till och med ockuperar cafeteriorna. De är de nya latte papporna. Ibland kommer de gåendes ensamma men många gånger ser jag en hel klunga av de. De skrattar och delar med sig tips om vad och hur man ska göra. Vissa är till och med ute och springer med bebisen i vagnen. Det finns alla möjliga varianter av de. Vad har hänt? Är det en trend eller är papporna här för att stanna? De är den nya moderna barnvagnsmaffian. Skit kul med förändringar och minst sagt roande med denna omvändning.

Snart ska det drickas Mojitos till salsa rytmer och det ska solas på de kilometerlånga paradisstränderna. Om ca sex veckor ska jag resa iväg till Kuba, ska bli otroligt spännande och kul! Har sedan länge velat åka bort under just jul och nyår. Den enda exotiska nyårsupplevelsen jag har haft var förra året och det var på Bar Brasil här i Stockholm. Jag reser mycket men har aldrig lyckats pricka in en resa just under det nya året. Men i år blir det på riktigt. Det känns helt klart grymmare att få fira min födelsedag (julafton) och det nya året på Kuba :) Kan inte bli bättre! Kuba har alltid varit ett av mina dröm destinationer då landets historia alltid intresserat mig. Jag har alltid velat åka till ön innan det sker en reform, helst innan Fidel Castros bortgång då han är en stor del av den historiska revolutionen. Dock tror jag att han redan är död. Alla få framträdanden, som han medverkar i, har filmats i förväg och man har photoshopat tidningar han håller i i de olika framträdanden/bilder för att det ska stämma överens med dagens datum. Det är min teori men jag kan ha fel. Hur som helst, det kommer bli en super resa! Jag räknar dagarna :)

Trygghet är en falsk förhoppning, självbedrägeri. Man tror att det är något som varar men faktum är den att det inte gör det och som allt annat är också trygghet föränderligt. Allt kan ändras på en millisekund. Man lurar sig själv om att man känner sig trygg med något materiellt eller med någon, men det krävs inte mycket för att den tryggheten förändras till sin motsats. Känna trygghet med någon är att känna sig bekväm, dela vardagsupplevelser med varann, kärlek, hemligheter och en massa humor och mys. En sådan person blir ens hälft, en allierad som till 100% ställer upp och aldrig sviker. Det är vackert, man är starka och trygga med varann. Men människan felar och sårar och vid ett enda snesteg inser man realiteten. Det sk trygga försvinner och den du har känt dig mest trygg med blir den som orsakar smärta. Hur kan det bara vända sådär om trygghet inte är en illusion. Vissa kanske kallar det för kärlek, men jag vill inte förenkla det. Trygghet är en sak och kärlek en annan. Det finns aldrig några garantier här i livet. Men det jag vill komma fram till är att all trygghet som är baserat på det som är runtomkring dig är en illusion. Du kanske tycker att det låter cyniskt men jag kallar det för realistiskt.

Jag kommer ihåg när jag var ett litet barn och de vuxna pratade hela tiden om hur fort tiden gick. Jag förstod aldrig vad de menade och tyckte tvärtom. Jag levde i min bekymmerlösa värld utan stress och större problem. Min värld bestod av lekar och fantasier inte planering eller pengar. Idag känns det som om förra lördagen var för bara någon dag sedan. Jag hinner inte med veckodagarna, dagar och veckor springer om mig. Det är snart december dvs snart nyår och vart tog 2008 vägen? Känns verkligen inte som ett helt år. Vad är det som händer när man blir vuxen? Varför går tiden mycket fortare då? Kanske är den logiska förklaringen att man uppskattar varje timme mer som vuxen då man är tvungen att planera och utnyttja varje minut till sin fördel. Man måste fördela dygnet så rättvist som möjligt för att hinna med alla måsten. Det är så lustigt, för ett tag sedan kom jag på mig själv om att jag lät precis så som min mamma gjorde för över tjugo år sedan. - Tänk vad tiden går fort!